Varför?
Har knappt kunnat sova inatt. Såg denna dokumentär igår som handlar om tre killar och en tjej som missbrukar GHB. Johnny en av killarna tog sitt liv genom att hoppa från en bro. Hela filmen genomsyras av de två andra killarnas dåliga mående och deras missbruk. De har inga glädjeämnen i sitt liv och de lyckas inte bryta sig loss från missbruket. Anledningen till att jag inte kunnat sova är för att jag inte för allt i världen kan förstå hur unga människor i vårat samhälle kan få må så dåligt utan att de får den hjälp de behöver.
En av killarna hamnar i fängelse i två år, väl där får han så mycket psykofarmaka att han till slut måste avgiftas. Hur är det möjligt? Hur kan läkare skriva ut så mycket mediciner till en fd missbrukare att han sedan måste avgiftas från en ny drog, även om dessa droger anses legala. Vart finns den hjälp som ska hjälpa och inte stjälpa när man väl behöver den?
När han kommer ut från fängelset så håller han sig borta från droger till viss del, men skär sig istället för att få ut ångesten ur kroppen. Som han själv uttrycker det: jag vill ha smärtan någon annanstans än i huvudet. Hans mamma försöker förgäves söka hjälp till honom av rädsla för att även han ska ta sitt liv, men får kalla handen vart hon än vänder sig. I slutet av filmen rullar en text som säger att han är på behandlingshem igen och att hans kompis fortsatt med GHB.
Hur får man dessa killar att känna värdet i att leva, att känna att de är värda allt vackert i livet. Hur hittar man motivationen att sluta med droger om inte ens när ens bästa kompis tagit livet av sig.
Jag vet hur det känns att må psykiskt dåligt, jag vet hur det känns att försöka döva ångesten som ständigt dyker upp och påminner sig. Jag försöker tänka på vad som hjälpte mig, vad som fick mig att fortsätta.Jag har fått mycket hjälp av nära och kära. Men den stora grejen är nog att jag har haft tur. Jag fick bra hjälp från alla håll. Medicinerna övertog mitt liv en lång tid. Men tack vare att jag fick kompletterande hjälp till dessa så behövde jag inte dom sen. Jag förstår idag när jag sitter här att jag är lyckligt lottad, mitt liv har blivit precis det som jag en gång drömde om, men inte riktigt vågade hoppas på. Vad fick mig att fortsätta hoppas och drömma? Jag blev sedd, jag ropade på hjälp indirekt och fick den.
Men vad ska man göra med alla dessa ungdomar som inte känner att de blir sedd, som ropar efter hjälp men ingen hör dom? Hur får man en ung kille att våga drömma igen, att våga tro? Jag blir så frustrerad över situationen för jag vet hur det känns att tappa drömmar och hopp. Samtidigt som jag ser en mammas förtvivlan om att inte få hjälp till sin son, vilket gör att jag tänker på min egen dotter som är på väg att växa upp.
Många tänker det är ju inte mitt problem, men det är det. Det är allas vårat problem. Vi lever i samma samhälle om än på olika villkor. Jag vet inte med dig, men jag vill inte att mitt samhälle ska utesluta de som inte riktigt funnit sin plats i livet. För vad händer om det nästa gång är du som mår dåligt eller ditt barn?
Skickar en massa tro, hopp, drömmar och kärlek till de där ute som känner att de behöver värmas extra mycket i detta kalla samhällsklimat.
Det sägs att en person bara behöver tre saker för att bli riktigt lycklig;
någon att älska, någonting att göra och någonting att hoppas på
- JOSEPH ADDISON -
/Malin
Kommentarer
Trackback
